53. Bordspendyl, gustaviansk, av P.H. Beurling

Object description
PEHR HENRIK BEURLING (urfabrikör i Stockholm 1783-1806/30) & FREDRIC LUDVIG RUNG (kunglig hovciselör 1779, gördelmakarmästare 1788) tillskrivna monteringar, bordspendyl även kallad pendule portique, högklassigt gustavianskt stockholmsarbete, urtavlan signerad Beurling Stockholm, matterad och polerad brännförgylld brons, fotplatta av carraramarmor på klotfötter, pollare med kedjor, postament och obelisker av blybergsporfyr tillverkade vid Elfdahls Porphyrverk, postamentens fronter med emblem av urna med ymnighetshorn och orm, obelisker klädda med lagerstav och krönande klot, urhus på konsoler, urtavlan emaljerad med arabiska siffror, krönt av postament av carraramarmor med Pandora stående med sin ask, hel- och halvslag, nyckel och pendel medföljer, höjd 49,5, 32,5 x 11,5 cm

UTSTÄLLD:
Porfyr - den kungliga stenen, Sven Harrys Konstmuseum, Stockholm 2016

LITTERATUR:
Stockholms Stads Auktionsverk, Direktör Bengt Johanssons samling, 18-21 oktober 1960, nr 632, plansch 78, jämför snarlik bordspendyl av Pehr Henrik Beurling
Elis Sidenbladh: Urmakare i Sverige under äldre tider, Stockholm 1947, omämnd sidan 33
Hans Sundblom, m.fl.: Porfyr, utställningskatalog, Stockholm 1985, sidan 73f, jämför snarlika bordspendyler
Per Falck, Kersti Holmquist & Maj Nodermann: Tidsfodral, Stockholm 1996, sidan 40, jämför snarlik bordspendyl signerad av Hans Wessman; sidan 89, jämför väggpendyl signerad av Beurling med urhus sannolikt tillverkat av Fredric Ludvig Rung
Elsebeth Welander-Berggren: Porfyr - den kungliga stenen, Stockholm 2016, sidan 121ff, nr 35, 39 & 49, jämför ljusredskap med identiska Pandora figurer; sidan 125, nr 59, avbildad

Utan tvekan är bordspendylen en unik skapelse inom svenskt konsthantverk från 1700-talet, den utgör ett tydligt exempel på den inhemska tillverkning som snabbt kom till stånd i spåren av slottsbyggnadsprojektet i Stockholm. Här får vi ett konkret bevis på de svenska hantverkarnas skicklighet. Den raffinerade kombinationen av den vackra blybergsporfyren tillverkad vid Elfdahls Porphyrverk och de högklassiga bronsmonteringarna skapar en utsökt balanserad helhet av internationellt jämförbara mått.

Under den gustavianska eran skapades några av de mest högklassiga brännförgyllda föremålen någonsin. Den inhemska tillverkningen var hantverksmässig och i korta serier som ofta var unika beställningsarbeten, medan parisverkstädernas produktion var mer omfattande och av mer varierande beskaffenhet. I Sverige var de dyrbara bronserna förbehållna det absoluta toppskiktet inom kungahuset och högadeln. Kostnaderna för att låta tillverka brännförgyllda föremål var hög både ekonomiskt och för dem som utförde den farliga processen att förgylla med kvicksilver.

Förekomsten av porfyr i Älvdalen uppmärksammades under 1700-talets första hälft, men det skulle dröja ännu ett drygt halvsekel innan produktionen vid Elfdals Porphyrverk skulle sättas igång. Genom riksrådet Nils Adam Bielke påbörjades teckningen av andelar i verket. Anledningen till detta initaitiv var ursprungligen de fattiga förhållanden som dalasocknarna upplevde kring Älvdalen. Missväxtåren 1772 och 1773 hade slagit hårt mot den prövade befolkningen och tanken på att låta bearbeta den naturliga förekomsten av porfyr tog form som ett försök att skapa förutsättningar för en utkomst. 1787 presenterades den första vasen som tillverkats av svart Rånäs-porfyr, för Gustav III, för att väcka kungens intresse för verkstadsprojektet. Vasen framställdes i Eskilstuna under ledning av Eric Nordvall, han skulle sedermera konstruera och bygga upp porfyrverket i Älvdalen.

Genom intresset för antikens konst under den gustavianska eran och de Grand Tour resor som genomfördes av såväl Gustav III, som adelsmän och konstnärer, fanns en utmärkt plattform för porfyrutvinning och tillverkning i landet. I styrelsen för Elfdals Porphyrverk återfanns många namnkunniga personer; Carl August Ehrensvärd, Louis Masreliez och Johan Tobias Sergel samt Gustav III:s konstagent i Italien, Carl Fredrik Fredenheim. Initialt var tillverkningen mycket begränsad och ekonomiskt inte alls den framgång som man förväntat, porfyren var hård och svårbearbetad, vilket krävde mycket tålamod och ekonomiska resurser.

Pehr Henrik Beurling föddes den 2 januari 1758 i Lerbäcks socken i Närke och blev urmakargesäll på 1770-talet vid Carl Ferdinand Technaus verkstad i Jönköping. 1783 erhöll Beurling rättighet att driva en urfabrik i Stockholm, fyra år senare fick han burskap i staden. Hans verksamhet var mycket omfattande. 1785 var åtta urmakare anställda vid verkstaden för att till 1795 stiga till 16 personer; samma år värderades tillverkningen till 1200 riksdaler banco. I bouppteckningen efter honom tar man upp stenhuset no 191 i kvarteret Cepheus vid Svartmangatan i hörnet av Stortorget som hans egendom. 1790 bodde han i huset Svartmangatan 85.

Fredric Ludvig Rung föddes den 20 juli 1758 i Stockholm och var son till gördelmakaråldermannen Fredrik Rung och hans maka Anna Sophia Weser. Sannolikt fick Rung sin första praktiska skolning i faderns verkstad, men förmodligen bör de verkstäder som var knutna till slottsbyggnadsprojektet i Stockholm ha varit ett naturligt inslag i Rungs utbildning. Omkring 1780 startade Rung sin utländska studieresa, som tog honom till Tyskland, Holland, Frankrike och avslutningsvis England. Han beskriver själv mycket förnöjd sin parisvistelse: "med tillträde och tillfälle att hos den förnämsta konstnären i denna genre, oavbrutet i 3ne års tid fullfölja mina kunskaper". I samband med Gustav III:s besök i Paris 1784, erhöll Rung en resepension av kungen för att kunna fortsätta studierna.

Åter i Sverige 1787 fick Rung beställningar av kungen för bland annat inredningen av paviljongen vid Haga. Hans mest kända arbete, ett par appliquer i stort format, levererades 1791 till biblioteket i kungens paviljong. Med utgångspunkt från Louis Masreliez ritning för rummet skapade Rung ett mästerverk inom svensk bronsgjutning. Genom sin internationella stil och ypperliga kvalitet blev Rung flitigt anlitad av kungahuset, han var de facto den första riktigt namnkunniga svenska mästaren inom sitt skrå och blev viktig för den fortsatta utvecklingen inom brännförgyllda bronser.

Export prohibition

Changes