1043. Biblioteksur, av Jean Fredman

Object description
JEAN FREDMAN (mästare 1736-1762, hovurmakare 1745-1758), biblioteksur, stockholmsarbete i senbarock, signerat Fredman Stockholm samt numrerat N:o 7 bakom falska pendeln, urtavlan i mässing med sifferring i försilvrat tenn med arabiska och romerska siffror, graverad och genombruten dekor, graverat bakstycke i mässing med akantus och franska liljan, fodral i svärtat trä med förgyllda mässingslister, sidorna med glas och öppningar av genombrutna ornament, krönt av flammande urnor och bärhandtag i brännförgylld mässing, spindelgång, repetition, kvartsslag, datum- och månadsvisning, två klangskålar, dragnyckel och nyckel medföljer, höjd 64, 36 x 22 cm; slitage, skador, bakre glas och mindre delar saknas

PROVENIENS:
Prins Oscar (1859-1953), greve Bernadotte af Wisborg
Tångestad säteri, Kimstad socken, Östergötlands län
därefter i arv inom familjen

LITTERATUR:
Slott och herresäten i Sverige, Östergötland, del II, Malmö 1971, sidan 314ff, omnämnt och avbildat i matsalen på Tångestad

Urmakaren Jean Fredman är för evigt förknippad med Carl Michael Bellmans centrala verk Fredmans epistlar, bestående av 82 sånger, skapade under två decennier. Fredman, född Johan Fredrik Fredman 1712 eller 1713 i Stockholm, var son till urmakaren Andreas Fredman i dennes första äktenskap. Jean gick i lära hos fadern och senare genomförde han sin gesällvandring till London. Han antogs som urmakarmästare i Stockholmsämbetet 3 april 1736, efter att ha framställt ett engelskt repeterur. 1741 valdes han till ålderman i skrået, vilket han avsade sig 1745 då han utnämndes till hovurmakare hos Fredrik I, 1748 valdes Fredman åter till ålderman. Under en period var han även uppsyningsman över tornuren i Storkyrkan till 1752 och i Riddarholmskyrkan till 1757. Hans verkstad var inrymd i Bergstralska huset, mittemot Riddarhuset.

Vid 33 års ålder gifte han sig med en äldre välbärgad änka, Katarina Liedberg, vilket blev inledningen till Fredmans nedgång och fall. 1750 startades en skandalprocess mellan makarna och i samband med hustruns död 1752 förvärrades Fredmans ekonomiska och sociala situation rejält. Han hade missköt sitt ämbete och förskingrat pengar vilket lett till rättsprocesser, slutligen fråntogs han sina hederstitlar och sin egendom. Han hamnade till slut på gatan där han drev omkring som en av Stockholms många alkoholister. Han dog slutligen av lunginflammation den 9 maj 1767. Hans olycka och fattigdom illustreras tydligt av att han inte ens fick vila i familjegraven. Prov på hans yrkesskicklighet finns även bevarade i form av ett engelskt nattur i Stockholms Stadsmuseum och två bordsur båda i rokoko, det ena med fanerat foder och brännförgyllda mässingsbeslag och det andra i brännförgylld brons med signering Fredman Stockholm, i Drottningholms slott.

Huvudpersonen i Bellmans berömda epistlar är just Jean Fredman, en nedsupen före detta urmakare, när han dog 1767 var Bellman 27 år gammal och skriver den första dikten om Fredman. Det är Fredmans Begravning, en Bacchi Ordensdikt som senare blev Fredmans Sång n:o 26. Epistelvärlden är befolkad av idel alkoholister och skökor och parodierar såväl bibeln som samhället i stort; i synnerhet den omåttliga jakten på nöjen och njutningar som präglade samtidens Stockholm. De få gånger vi möter Fredman nykter har han stark ångest och trängtar efter supen som ska förlösa honom ur hans jordiska smärta. Enligt Bellmans Fredman är den enda vägen att dyrka Bacchus in i döden; livets yttersta mening är att ständigt hålla sig berusad, dag som natt; och himmelriket är ett rus så kraftigt att det tillintetgör medvetandet om existensen.