1051. Konsolbord, gustavianskt, tillskrivet Masreliez

Object description
JEAN BAPTISTE MASRELIEZ (formgivare och ornamentbildhuggare i Stockholm 1753-1801) tillskrivet, konsolbord, högklassigt gustavianskt stockholmsarbete, framtagen originalförgyllning av polerat guld och slagmetall, rikligt skulpterad dekor, sarg med svarvade balusterdockor och kymation, sargen med bandfläta och rosetter, fronten med förkroppning och dekor av Nordstiernan i strålglans, hörnfleuronger, överkragade benanfanger, kannelerade ben med akantushölster, fotkryss med urna, fotavslutningar i form av pinjekottar, baksargen märkt med rödkrita Manderfeldt, skiva av carraramarmor med dubbel kälning, höjd 89, 61,5 x 46,5 cm; retuscher, mindre dekorkomplettering

PROVENIENS:
Författaren Karl Johan von Manderfeldt (1747-1813)
Ekolsunds slott, Husby-Sjutolfts socken, Uppsala län
adelsmannen Alexander Seton (1738-1814)
medicine doktor Patrik Seton (1766-1837)
godsägare Alexander Seton (1806-1884)
hovjägmästare Patrik Baron Seton (1849-1911)
Klingsta gård, Danderyds socken, Stockholms län
godsägare Alexander Georg Seton (1882-1966)
därefter i arv inom familjen
genom köp nuvarande ägare 2015

LITTERATUR:
Albin Roosval: Svenska hem i ord och bilder, 18:e årgången, Stockholm 1930, sidan 207, avbildad i Röda salongen på Klingsta
Göran Alm: När franskt blev svenskt - den franska konstnärsfamiljen Masreliez i Sverige under 1700-talet, Lund 1991, sidan 86f, jämför avbildade konsolbord i Sofia Magdalenas och Gustav III:s paradsängkammare
Stockholms Auktionsverk, Klassiska, hösten 2018, nr 27, jämför konsolbord attribuerat till Masreliez

OTRYCKTA KÄLLOR:
Svea Hovrätt, Adliga bouppteckningar, SE/RA/420422/01/E IX b/197 (1815), bildid: C0100805_00232

Det aktuella konsolbordet, vilket kan dateras till omkring 1780, förefaller stilistiskt vara unikt. Balustraden på bordet förknippas normalt med Karl Johan-tidens möbelkonst och kan betraktas som en föregångare till 1800-talets möbelformgivning. Auktionens bord har en mycket intressant inskription i rödkrita på bakre sargen, "Manderfeldt", vilken refererar till Karl Johan Ingman (1747-1813), som omkring 1780 antog namnet von Manderfeldt. Konsolbordet utgör ett av ett ursprungligt par, i adelsmannen Alexander Setons bouppteckning från 1815 upptas bägge borden; "I Galleriet: 2 Bord med hvita marmorskifvor à 20 rdr". I samma rum återfanns också; "2 Större Speglar à 50 Rdr". Därefter har bordet gått i arv inom familjen Seton fram till 2015. Enligt uppgift skall ett närmast identiskt bord, även det med proveniens Ekolsund, sålts på Lilla Bukowskis omkring 2005. Förgyllare Tord Wiktor, Stockholm, har konfirmerat att han omkring denna tidpunkt haft ett liknande bord för renovering.

Karl Johan Ingman studerade i Åbo och Uppsala och kom till Stockholm, där han blev medlem av Utile Dulci, skrev vers och politiska broschyrer, bl.a. 1772 den politiska satiren "Den svenske verldsmålaren" samt ett par politiska tal genom vilka han fäste en viss uppmärksamhet. Samma år blev han anställd som e. o. tjänsteman i kansliets utrikesexpedition och 1773 ordinarie kopist därstädes. 1775 utnämndes han till kommissionsssekreterare i Dresden, 1776 vice kommissionssekreterare i S:t Petersburg och 1778 legationssekreterare i Hamburg, men rymde samma år från S:t Petersburg, där han genom högt levnadssätt råkade i skulder och begick olika olagligheter.

Under slutet av 1770-talet planerade Gustav III för ett krig mot Danmark, det hägrande målet var att erövra Norge. Ett problem var att Danmark var allierat med Ryssland, ett svenskt anfall skulle alltså innebära rysk inblandning. Alltmedan svenska spioner kartlade de norska fjällen och krigsplanen tog form i Stockholm, företog Gustav III 1777 en resa till den ryska kejsarinnan Katarina i S:t Petersburg. Syftet var att beveka henne att avstå från inblandning i ett eventuellt krig mellan Sverige och Danmark. Under sin vistelse i S:t Petersburg träffade Gustav III Manderfeldt. Charmoffensiven lyckades inte, den rysk-danska alliansen var för stark, och kriget mot Danmark avblåstes.

Omkring 1780 hade Manderfeldt tagit sig till Norge, möjligtvis på Gustav III:s begäran, och sände därifrån hemliga rapporter relaterade till Sveriges planer i Norge, först till personer i Gustav III:s omgivning, sedan till kungen själv. Samma år flyttade Manderfeldt till Köpenhamn där han försökte få posten som svensk ministerresident, men istället blev sekreterare hos det danska geheimerådet greve Christian Conrad Danneskiold-Laurvig. Han fortsatte att flitigt breväxla med Gustav III som höll honom högt och vars gunstling han var, men även med Reuterholm och Armfelt. 1790 belönades han för sina spionerier med full amnesti av Gustav III och utnämndes till svenskt landsråd. Samtidigt hade han fungerat som spion för dansk räkning.

År 1790 besökte han Stockholm där han utgav broschyren "Tidens falska Politik, ödeläggande staterna". Skriften kritiserades av Johan Henric Kjellgren vilket gav Thomas Thorild anledning att rikta välbefogad kritik mot Kjellgren i sin "Kritik öfver kritiker". Omkring 1800 bosatte sig Manderfeldt i Göteborg där han fortsatte att spela en roll som politiker och författare, bland annat utgav han 1811-1812 veckotidningen "Den oväldige granskaren". Under krigsåren 1808-1810 användes han för att förbereda planerna i Norge för en förening med Sverige. En utförlig studie av han liv och verksamhet utgavs 1901 av Hugo Fröding, "Ingman-Manderfelt - En äventyrarE från Gustavianska tiden". Manderfeldt var känd för sin ärelystnad, vilket bl.a. uppmärksammats av Armfelt (Esaias Tegnér: Gustaf Mauritz Armfelt - studier ur Armfelts efterlämnade papper samt andra handskrifter och tryckta källor, I-III, 1883-1887).

Ekolsunds slott gavs 1747 som dopgåva till den nyfödde prinsen Gustav (sedermera Gustav III). Slottet blev sedan Gustavs mest omtyckta uppehållsort under uppväxttiden och under hans första år som kung "Aldrig har jag upplevt så angenäma stunder som på på Ekolsund", som han senare utryckte det. Som kronprins skapade han den så kallade "Ekolsundsdräkten" som besökare, med visst tillstånd, skulle ha på sig när de vistades på slottet. Kungen kunde här ägna sig åt sina intressen och arrangerade fester och jakter. I augusti 1776 höll han ett praktfullt tornerspel. Några av tornerspelens rustningar finns bevarade i Livrustkammaren. Till tornerspelet utfärdade han till och med ett tryckt blad: Ordning som skall i akt tagas vid Torner-spelet på Ekolsund. Gustav III disponerade den nyare södra flygeln medan den norra fungerade som kavaljersslott och köksdepartement.

Genom att Gustav III:s intressen riktades mot Drottningholm, Gripsholm och inte minst Haga, där de stora byggnadsplanerna krävde stora investeringar, så såldes Ekolsund 1785 till grosshandlaren George Seton. Genom köpet av Ekolsund, blev Seton som var av skotsk adel, erkänd som som svenska adelsman vilket var en förutsättning för att inneha ett frälsegods. George Seton var ogift och adopterade systersonen Alexander Seton, som förutom adelskapet också ärvde Ekolsund.