1321. Ernst Josephson, Venetiansk dansös

Object description
ERNST JOSEPHSON
1851-1906
Venetiansk dansös
Signerad EJ. Olja på pannå 33 x 24 cm.
Utförd 1889/90

PROVENIENS
Konstnärsparet Hanna och Georg Pauli, Stockholm
därefter i arv till dottern Ruth Wahlström, née Pauli

UTSTÄLLD
Ernst Josephson, Konstföreningen, Stockholm 1893, nr 59
Ernst Josephson, oljemålningar, akvareller och teckningar från sjukdomstiden, Föreningen för Nutida Konst, Stockholm 1946, katalognr 23, nr 4
Ernst Josephson, Minnesutställning, Liljevalchs Konsthall, Stockholm 1951, nr 206
Ernst Josephson, Målare och diktare, Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm 2001, nr 76

LITTERATUR
Konst i svenska hem - målningar och skulpturer från 1800 till våra dagar, andra delen, Bokkonst, Göteborg 1942, omnämnd sidan 293, samling 451 (med titeln: Scen ur operabaletten)
Erik Blomberg: Ernst Josephsons sjukdomskonst, Konstrevy 1947, avbildad i färg på omslaget
Erik Blomberg: Ernst Josephsons konst, Från Näcken till Gåslisa, Stockholm 1959, sidorna 131 och 148
Hans Henrik Brummer: Ernst Josephson - Målare och diktare, nr 76 i verkförteckningen, avbildad i färg på sidan 276

"Ingenting vittnar så om Guds storhet och tillvaro, som att han skapat en varelse som själv kan skapa". Dessa rader skrev Ernst Josephson som ung till sin mor. Josephson var dock inte någon religiös målare i ordets gängse mening, det var själva konsten som för honom var en religion, en gudomlig uppgift.
På hösten 1887 begav sig Josephson, tillsammans med gode vännen Allan Österlind och dennes hustru, från Paris till Bretagne. De bosatte sig efter ett par veckor på klippön Bréhat i Engelska kanalen. I ett brev skriver Josephson: "Hur har jag blivit kastad på denna kust. Ja, det vet jag inte! Fråga bladet varför vinden tog det, fråga vågen vart strömmen henne bar."
På sommaren 1888 var konstnären hårt pressad, mycket beroende på ekonomiska bekymmer. Han hade återupptagit något av sin litterära verksamhet, troligen för att kunna skaffa sig en inkomst. Men hans uppgivenhet och besvikelse satt djupt; bristen på erkännande och kamraternas, som han uppfattade det, kallsinnighet och bristande uppskattning gjorde att han började ägna sig åt spiritistiska experiment. Till slut föreföll hans mentala ohälsa så stark att Österlind var tvungen att ledsaga vännen hem till Sverige.
Ernst Josephsons konst före och efter insjuknandet hör trots allt intimt samman, de står inte i någon absolut motsats utan belyser varandra inbördes. Men sjukdomskonsten har ändå sin speciella och säregna karaktär som kan bilda ett slutet helt. Där finns ett nytt uttryck, en frigörelse från alla realistiska krav som kanske bundit honom, nydanaren och traditionalisten som hade Rembrandt, Tizian och Velazquez som husgudar.
När man, inte utan hänförelse, betraktar Venetiansk dansös inställer sig osökt frågan: Vad finns i denna strålande färggnistrande och festskimrande tavla som skvallrar om att dess mästare skulle vara mentalt störd?! Vi möts av en ljusfylld impressionistisk målning med en tillsats av djärv dekorativ förenkling av en så rytmisk intensitet att vi måste söka senare storheter för att ens komma i närheten; Matisse, Picasso, Bonnard. Josephson hade redan vid 1880-talets början gjort impressionistiska studier men här har han gått ett steg längre. Den lätta kjolen är målad i den skiraste luftighet utan kontur på den nakna pannån. De små färgfläckarna är utbredda som ett glittrande fjärilsmönster och Josephson har hos sin danserska fångat, inte bara det flyende hos ögonblicket, utan också något av dansens egen svävande ande, just som den sprungit fram ur violinistens stråkklang.