552. BROR HJORTH, 1894-1968, Hjort Anders i ateljén

Droit de suite

Object description
BROR HJORTH
1894-1968
Hjort Anders i ateljén
Signerad Bror Hjorth samt signerad och daterad på baksidan Bror Hjorth 1950. Olja på duk, 81 x 54 cm.
Med av konstnären skulpterad och förgylld ram, totalt mått 97 x 70 cm
PROVENIENS
Inköpt direkt från konstnären
LITTERATUR
Bror Hjorth: Mitt liv i konsten, Stockholm 1967, katalogiserad under år 1950, sidan 202
Spelmannen Hjort Anders var uppvuxen i Bingsjö i Dalarna, där han lärde sig spela dansmusik på fiol. Som spelman var han ofta anlitad vid danser och bröllop.
År 1906 flyttade Hjort Anders till Uppsalatrakten, där han snart uppmärksammades för sitt innehållsrika fiolspel och sin märkliga repertoar. Han blev ett ledande namn som efterfrågades till spelmansstämmor, konserter och inte minst spelningar på Skansen.
Bror Hjorth, som kände och avbildade Hjort Anders i nästan 30 år, betydde också mycket för spelmannens enastående ställning.
- Alla konsterna har en moder och det är musiken - om man tar ordet musik i dess mest vittgående betydelse. Det är inte blott vackrast att kalla dem alla, måleriet, skulpturen, poesien, arkitekturen för musik. Det är även det riktigaste då man därigenom strax får grepp på det rent konstnärliga...
Så skrev Bror Hjorth redan 1927. Han hade knappt tio år tidigare bestämt sig för att skulpturen skulle bli hans huvudsakliga uppgift och for till Köpenhamn för studier. Dock blev han grymt besviken; man satte honom att kopiera antika gipsavgjutningar. Det var tveklöst en metod som var totalt bortkastad när det gällde Bror Hjorth, denne lidelsefulle kämpe för taille directe - konstnären ska arbeta direkt i det hårda materialet, sten eller trä.
Många bildhuggare, t ex Rodin och Bourdelle, förfriskade sig med måleri mer eller mindre mellan varven, som en hobby på lediga stunder vid sidan av det egentliga arbetet, skulpturen. Så icke Bror Hjorth. Han var lika mycket målare som skulptör och det är inte rättvist om måleriet skulle hamna i skuggan av bildhuggeriet. För Bror Hjorth finns ingen form utan färg, ej heller tvärtom.
Under 1940-talet började Bror Hjorth äntligen kunna försörja sig på sitt konstnärskap, tidigare hade hans far fått försörja både sonen och dennes familj. Det var en stor glädje att se frukterna av all den tid och möda som Bror Hjorth hade satsat på sitt skapande. Framgången var till stor del ett resultat av samarbetet med Gösta Olson på Svensk-Franska Konstgalleriet. i Stockholm.
Bror Hjorth skriver:
- Det blev flera års bra samarbete med Gösta Olson medan jag hade tavlor och skulpturer att lämna honom. Kanske blev jag lite övermodig och tog lätt på det i början. Men det var första gången i mitt liv jag sålde, som jag tjänade något på min konst. Jag var snart 50 år och far hade hittills så gott som helt försörjt mig och min familj. Därför var jag glad att kunna visa honom att jag kunde klara mig ekonomiskt äntligen. Nu kunde jag också bygga mig ett hus med riktig ateljé, som Sten Hummel-Gumaelius ritade åt mig. Huset blev romantiskt och trivsamt och vackert.
- När jag talade om för min far att jag tänkte bygga blev han på misshumör och trodde att han återigen skulle få ordna betalningen åt mig och vi talade inte med varandra på 14 dagar. När han fick klart för sig att jag kunde klara det själv blev han både stolt och glad, och mig gladde det, att han fick uppleva att jag blev självförsörjande. Far dog på julen 1945.
I Hjort Anders i ateljén möter vi kärleken, poesin och musiken. En kraftfull och glittrande kolorit, ett lyriskt anslag i svensk folkviseton.
- Jag har känt mig som en spelman i trä, sten, lera och färg med spelmannens begränsning men också med hans inlevelse i naturens mystik. Den gamla låten ger i sin form uttryck för väsentliga ting i naturen.
Bror Hjorth räknas idag som en av Sveriges största konstnärer. Hans konst är en berusande hyllning till kärleken, musiken och livet.