Dick Bengtsson, Utan titel
Klubbat för:
Osåld
Utropspris
150 000-200 000 SEK
Beskrivning
DICK BENGTSSON
1936-1989
Utan titel
Olja på pannå och trä, 139 x 158 cm.
PROVENIENS
Galleri Gunnar Olsson, Stockholm
Fredrik Roos samling, Malmö
"Det var någon gång i slutet på 1980-talet. Just före jul, eller kanske möjligen i slutet av vårsäsongen. I det lilla galleriet på Jungfrugatan pågick en samlingsutställning med galleriets konstnärer och med någon enstaka utanför kretsen. Som så ofta en lördagseftermiddag satt någon av konstnärerna och pratade med galleristen. Jag kände igen rösten direkt när jag kom in från gatan. Den tillhörde Lennart Rodhe - och han var irriterad, ja rent av upprörd. "Allting är fel med den", sade han. "Man kan bara inte göra så - ställa det gröna mot den där smutsiga orangea". Jag ska tillstå att jag inte riktigt minns om det var just de färgerna han faktiskt nämnde. "Och färgens relation till de där formerna sen.. Allt är fel!", fortsatte han med stegrad ilska. Nyfiket sökte jag föremålet för hans missnöje - det kunde ju knappast ha varit gjort av en av "galleriets konstnärer" som ju i mångt och mycket delade Rodhes konstsyn och oftast var hans före detta elever. Nej, det måste ha slunkit in en katt bland hermelinerna. Och minsann, där satt den, mitt på väggen ovanför trappan till undervåningen. Jag minns målningen som något, som till formen skulle kunna liknas vid en korsning mellan en femårings snickarglädje och rysk konstruktivism. Brädbitar som korsade varandra och bildade någon sorts spretig målning, eller väggobjekt. Färgerna minns jag som samtidigt grälla och nedtonat smutsiga, på ett paradoxalt sätt som bara en konstnär jag känner till förmår. Föremålet för Rodhes irritation var en ny målning av Dick Bengtsson. En av de få målningar han gjorde under sina sista år.
Det är nog ingen överdrift att påstå att Dick Bengtssons konstnärskap, i alla fall under hans levnad, oftast befann sig i något man skulle kunna kalla marginalen. I marginalen av vad som har ansetts "aktuellt", en vogue, eller "gångbart". Visst hade han en krets som följde honom intresserat och inkluderade honom i olika utställningar - och under ett halvår 1977 var han rentav vikarierande professor på Konsthögskolan i Stockholm. Men den rörelse från, må vara lätt mytomspunnen, periferin mot centrum, som så uppenbart har pågått under det senaste decenniet eller så, får mig, när jag nu inleder dessa "rader i marginalen", som bokens redaktör bad mig om, att ägna marginaliteten några flyktiga tankar. Själv har jag nog, av till lika delar rent trots och kärlek till fransk poststrukturalism, länge hävdat att det är i marginalen, i ögonvrån, i periferin, det mest intressanta händer. Alltså har jag också följdriktigt hävdat det centralas marginalitet och accepterat den paradoxala konsekvensen av detta - det centrala är perifert, är centralt, är perifert, är ... En intressant fråga som osökt infinner sig i detta resonemangs förlängning är hur man förhåller sig till ett konstnärskap som rört sig från en position i marginalen till uppmärksamhetens centrum? Till ett liv som kanoniserad modell? Var befinner de sig egentligen? Åter i periferin? Eller i centrum? Eller har det intagit en position som, för att nu tala med en av konstnärens mest välkända målningar, är "varken det ena eller det andra"?
Det finns, och kommer säkert också efter det att den här boken publicerats, att finnas mycket mer att säga om de där verken av Dick Bengtsson, som trots envist självförsvar nu blivit ikoner - Richard in Paris, Domburgsviten, Hitler och drömköket, Bergsvandrare, Varken det ena eller det andra. Ändå lockas jag alltså åt ett annat håll, ut, visar det sig, i det nästan okända. Till en lätt suddig minnesbild från någon gång i slutet på 1980-talet. Till den där spretiga målningen på trä som en gång hängde i galleriet på Jungfrugatan. Det var som om Dick Bengtsson där hade drivit den avighet som återfinns i alla hans bästa målningar till sin yttersta spets. Och ju mer man tittade på den, ju avigare kändes den, ju mer skavde den. Även utan Lennart Rodhes särskilda blick för vad som kan betraktas som "rätt" och "fel" i en målning - ja, kanske utan hans tro på att några sådana absoluta kategorier finns - så var jag fascinerad av hur en målning kunde kännas så ... havererad. Havererad och ändå så lockande. Jag minns hur jag tänkte att det är nog bara om man precis vet hur det ska se ut för att se "rätt" ut, som man kan göra så helt "fel".
Frågan är, hur såg målningen egentligen ut? Mina minnesbilder är så funtade, att jag lätt skulle känna igen verket om jag såg det, men jag kan absolut inte beskriva det i detalj. Ett detektivarbete inleddes vintern 2004 och ledtrådarna blev fler och fler. En efter en dyker märkliga abstrakta målningar från 1980-talet upp - men ingen så märklig som den jag sökte. Ett tips leder dock till ett kontor på Humlegårdsgatan , där den sågs i en korridor just i början av bank och fastighetskrisens 1990-tal. Företaget, som troligen ägde den, köptes sedermera upp och den sista ledtråden ger oss telefonnumret till en mystisk amerikanska som efter en första kontakt aldrig ringer tillbaka och sedan tycks gå upp i rök.
Kanske har målningen också gått upp i rök? Hur såg verket ut i ögonen på en kanske konstokunnig ny ägare till företaget? Skapade det den känsla av respekt som skulle kunna skydda det från att kastas på soptippen? Eller uppfattades målningen som den skräphög den - låt vara på ett mycket sofistikerat sätt - på sätt och vis var? Jag måste erkänna att jag inte riktigt vet, men jag har en gnagande oro att det är något särskilt ogarderat med Dick Bengtsson målningar. Något som gör dem till lätta offer för okunnigt förakt, och för soptippen. Detta paradoxalt nog samtidigt som hans målningar inte har något av det ogarderades så kallade omedelbarhet. Tvärtom!"... det är nog bara om man precis vet hur det ska se ut för att se ´rätt´ ut, som man kan göra så ´fel´."
Jag känner mig som på ett gungfly medan jag skriver: En målning som jag minns så väl, men ändå bara mycket vagt. En målning vars säkra kompositions främsta syfte tycks vara att skapa intrycket av visuellt totalhaveri. En målning som, så när som på en mystisk amerikanskas oringda telefonsamtal , är spårlöst försvunnen sedan femton år ..."
Lars Nittve: Försvunnet - målning och mening,, ur SAKs årsbok 2005 Dick Bengtsson
Auktionsnummer:
4184
Datum:
2017-06-09