Klubbat för:

Osåld

Utropspris

150 000-200 000 SEK

Beskrivning

PRINSESSAN SOPHIA WILHEMINAS BALJFÅTÖLJ av EPHRAIM STÅHL (stolmakare i Stockholm 1794-1820/21, kunglig hovstolmakare 1800-1809), högklassigt sengustavianskt stockholmsarbete, tillverkad 1805, träskuren dekor och pastellage, sannolikt originalförgyllning, uppsvängd rygg med bladstav, armlän med fleuroner, sarger med bladstav, fleuronanfanger, bladhölstrade kannelerade framben, sabelformade bakben med bladhängen, märkt på inre framsargen med inventarienummer i rött N: 263 (Husgerårdskammarens inventering 1806), sannolikt originalstoppning, höjd 68, sitthöjd 34 cm, smärre slitage
PROVENIENS:
Levererad av Ephraim Ståhl 1805 till Stockholms slott för Gustav IV Adolfs dotter prinsessan Sophia Wilhelmina av Sverige (1801-1865), sedermera storhertiginna av Baden
i arv inom grevliga ätten Kalling fram till 2014
LITTERATUR:
Eva Nordenfelt: Ephraim Ståhl en kunglig stolmakare, Stockholm 2007, sidan 86 angående barnmöbler för Gustav IV Adolfs barn
OTRYCKTA KÄLLOR:
Slottsarkivet, Stockholms slott: HGK:s Räkenskaper 1805, sidan 129 & 458, HGK:s materialräkenskaper 1805, sidan 179, HGK:s inventarium 1806, Magasinsboken, sidan 2805
Denna baljfåtölj är den enda kända bevarade i sitt slag av de möbler som tillverkades åt de kungliga barnen i början på 1800-talet. Den unika barnstolen för prinsessan Sophia Wilhelmina, dotter till kung Gustav IV Adolf och hans hustru drottning Fredrika av Baden, finns dokumenterad i Husgerådskammarens handlingar i Slottsarkivet. Stolen levererades 1805, då prinsessan var fyra år gammal. Vid denna tidpunkt stod Ephraim Ståhl på toppen av sin karriär med titeln kunglig hovstolmakare. År 1803 nyinreddes den våning på Stockholms slott, som tidigare tillhört Gustav III:s bror, för den då fyraåriga kronprins Gustav av Wasa, som var storebror till prinsessan Sophia Wilhelmina. I anslutning till detta ställdes också en våning iordning för den unga prinsessans räkning, i vad som idag kallas prins Bertils våning på slottet.
Parallellt med inredningsarbetena inne på Stockholms slott fortsatte Gustav IV Adolf sin far Gustav III:s arbete med att bebygga Haga, då den befintliga paviljongen var alldeles för liten för den kungliga familjen. 1797 hade Gustav IV Adolf gift sig med Fredrika av Baden och 1799 säkrades tronföljden genom kronprins Gustavs födelse, därefter kom 1801 dottern Sofia Wilhelmina, blivande storhertiginna av Baden, och följande året sonen Karl Gustav, storfurste av Finland. Sistnämnde avled redan 1805 samtidigt som prinsessan Amalia föddes och ytterligare två år senare yngsta barnet prinsessans Cecilia. För att råda bot på trångboddheten engagerades 1802 arkitekten Carl Christoffer Gjörwell att rita det nya Haga slott, vilket i huvudsak skulle inreddas för de kungliga barnen, byggnaden stod klar för inflyttning tre år senare. Slottet betecknas i samtida handlingar som "Barnens Palais" och inredningen utfördes av samtidens främsta konsthantverkare bildhuggarna Pehr Ljung och Gustaf Adolf Klint, medan Ephraim Ståhl levererade sittmöbler.
Eva Nordenfelt, författare till boken om Ephraim Ståhl, konstaterar att inga barnmöbler motsvarande Ståhls beskrivningar finns kvar i de kungliga magasinen. Gustav IV Adolf och hans familj utvisades ur landet efter statskuppen 1809, sannolikt rensades föremål som förknippades med hans familj ut under Karl XIV Johans regeringstid. Sophia Wilhelmina gifte sig 1819 med Leopold av Baden och fick titeln storhertiginna av Baden. 1839 föddes dottern Cecilia, känd som storfurstinnan Olga Fedorovna, gift med storhertig Mikael Nikolajevitj av Ryssland. Sedermera gifte sig Sophia Wilhelminas sondotter, Viktoria av Baden, 1881 med kronprins Gustav som från 1907 blev Sveriges kung Gustav V. Genom giftermålet förenades den gamla vasadynastin med den nya kungaätten Bernadotte.
I Slottsarkivet återfinns Ephraim Ståhls avräkning för utförda arbeten under 1805, den 11 juli levererades "3 st. Antique Fauteuiller med Bildhug. a 3 2/3 Riksdaler Banco", en av dessa fåtöljer är prinsessan Sophia Wilhelminas. Av Husgerådskammarens materialräkenskaper från 1805 framgår hur stolen ursprungligen var klädd och framförallt vem som skulle använda den utsökta lilla baljfåtöljen: "1 Liten Fauteuiller klädd med grönt quinze saize med snören. Nyttjas af Prinsessan Sophia Wilhelmina". Gustav IV Adolf lät initiera en inventering år 1806 av de kungliga slotten och vid denna tidpunkt försågs stolen med märkning i röd oljefärg, N:263. Av detta inventarium framgår att anskaffningsåret var 1805, beskrivningen är följande: "Armlänstol liten, Schulpterad och förgyldt, klädd i ryggen ock säte med grönt taft, med Cantiller ock bräda snören"
Proveniensen från grevliga ätten Kalling är i sig ett kvalitetsbegrepp, då ett flertal kungliga föremål tillhört dess medlemmar. Stockholms Auktionsverk har tidigare sålt kronprins Gustavs lekvagn, sedermera Gustav III, som tidigare funnits på Myrö slott. I ett ofta citerat brev från kronprinsen till sina föräldrar som var ute på en resa i landet sommaren 1754 berättade han om livet på Drottningholm och hur han hade sprungit omkring med sina bröder i trädgården och skjutit tre fåglar som dock alla flög sin väg, att han hade spelat boll och lekt gömleken, att han hade dragit sina småsyskon i Sophia Albertinas vagn och att han hade dansat med sin lillasyster i Audiensrummet. I Livrustkammarens samlingar finns idag två kvarvarande vagnar som införskaffades till nöje för prinsarna, en öppen lekvagn med prins Fredrik Adolfs krönta monogram och en täckt modellvagn beställd av Carl Gustaf Tessin i Paris åt kronprinsen. Hur föremålen, Gustavs lekvagn, Sophia Wilhelminas baljfåtölj och paret utsökta helskulpterade baljfåtöljerna från Myrö (nr 1061), hamnade i ätten Kallings ägo är höljt i dunkel, sannolikt spelade den nära anknytningen till hovet en avgörande roll för att förvärva dessa unika föremål. Det ter sig inte som slumpens skördar att farfar Gustav III:s lekvagn och hans barnbarns fåtölj hamnade i samma familj efter att den gustavianska erans slut.
Ett år innan sin död intervjuades storhertiginnan i Karlsruhe, vilket senare publicerades i Anteckningar om svenska qvinnor, redaktör P.G. Berg och Wilhelmina Stålberg, Stockholm, 1864-1866
"Hennes palats låg i en liten park och liknade mera en vacker enskild boning än ett furstligt slott. Sköna träd, väl vårdade gräsmattor och gångar omgåfvo byggningen. Ingen den ringaste ståt i betjening eller annat utanverk syntes till. I det rum, dit jag först infördes, voro en myckenhet sköna blommor och taflor. Allt derinne tycktes utmärka en boning, tillhörande en skön själ, som lefde stilla, tillbakadragen i sina minnens verld. Man hade också sagt mig att storhertiginnan nästan aldrig gick ut. Hon inträdde snart med lätta, knappt hörbara steg, en sylfidiskt graciös gestalt, som med öppna armar nalkades, omfamnade och kysste mig.
Detta hjertliga mottagande framkallade tårar i mina ögon, så mycket mera som jag äfven såg sådana i hennes. "Jag har en förebråelse att göra er!" sade hon allvarsamt, men med oändligt mildt uttryck och melodisk röst. "Ni har varit tre dagar i Karlsruhe, och först i dag kommer ni till mig!" -Jag ursäktade mig med mina betänkligheter och tillade: "det är en så vanlig sak att skriftställare offentliggöra de samtal de haft med högt uppsatta personer, och ni kunde tänka att också jag skulle ...." - "Och om så äfven skedde?" (Und wenn auch) afbröt mig storhertiginnan, i det hon böjde hufvudet litet tillbaka med ädelt och frimodigt uttryck. "Jag skulle icke ha något deremot." ... Hon utvecklade derpå ämnet närmare, i det hon skiljde meddelanden öfver allmänna saker och öfver enskilda angelägenheter. De förra ansåg hon tillhöra offentligheten, de sednare icke. Hon omtalade att hon, efter sin systers, Cecilias (af Oldenburg), död uppbränt alla bref som blifvit vexlade dem emellan, på det de icke måtte komma i främmande händer och ett eller annat meddelande der göra ledsamhet.
Hennes anletsdrag hade påfallande likhet med Gustaf IV Adolfs, men i stället för den köld och stelhet, som stämplade hans ansigtsuttryck, utvisade hennes deremot djup känslighet, med ett grunddrag af mild melankoli. Hon bar, fästad öfver hufvudet, en skir hvit florsslöja, som slöt sig tätt intill kinderna och derifrån öfver halsen, hvars magerhet den skymde utan att dölja, och klädde henne mycket väl. Mild värdighet och behag tycktes vara henne medfödda. Snart vände hon samtalet på Sverige och sina minnen der. Hon sade sig framför allt ihågkomma Haga och Stockholms slott, detta sednare så väl, att, om hon i hast skulle förflyttas dit, trodde hon sig kunna hitta hvart som helst inom slottet.
Jag frågade, om hon icke ännu skulle aflägga ett besök i sitt barndomshem. Rykten hade gått i Sverige att hon önskat göra det, och äfven tillskrifvit kung Oscar, som försäkrat henne om ett hjertligt emottagande. Detta rykte förklarade storhertiginnan vara "fullkomligt ogrundadt". Hon hade aldrig på allvar tänkt på att besöka Sverige, ehuru hon ofta känt en hemlig dragning dit. "I synnerhet om vårarne kände hon alltid en besynnerligt vemodig längtan till detta sitt barndomshem. Men att resa dit var nu för sent för henne." Detta yttrade hon med en tårfull blick i de stora blå ögonen. Ett verkligt gladt leende tycktes för öfrigt vara främmande för detta icke egentligen vackra, men högst intressanta ansigte.".

Auktionsnummer:

1083

Datum:

2016-06-07